Ansvaret

Det är alltid lika svårt att ringa och avboka något, oberoende hur bra orsaken kan vara. Läste för en tid sen att detta och dylika situationer har att göra med den finländska mentaliteten som härstammar från alla krigen. Man skall vara en god soldat, göra sin plikt.

Men förra veckan var jag en däckad soldat, verkligen inte i skick att hålla mina överenskomna spinningar. Idag har jag en tå som värker som om den skulle hålla på att sprängas, ingen träning i Ekenäs för mig idag. Problemet är att jag alltid får dåligt samvete när jag ringer och säger att jag tyvärr inte kan dyka upp. ("Varsågod, nu får du den trevliga uppgiften att jaga fram vikarie med några timmars varsel"). Man borde vara en trooper, bita ihop och fixa det fast tårna skulle falla av.

Så helt konsekvent gjorde jag för ett par veckor sedan Det Andra Stora Beslutet. Det är slutinstruerat för min del. Fr.o.m. september tränar jag bara för min egen skull. När jag vill, när jag orkar. När jag har lust.

3 kommentarer:

Sarina sa...

hööh, då kan ja ju int komma på dina timmar IFALL ja sku råka slöpa mig ti steelstudio fr.o.m hösten. men de gör ja ändå knappast kan ja tänka mig så. :D höhö

Jeffi sa...

Noooo. Jag kommer sakna dina timmar. :(

Tintti sa...

You go girl!