Det är en paradox. Jag går pedagogikutbildning för att bli formellt behörig lärare. Jag vill gå utbildningen och tycker att det är trevligt att en möjlighet erbjudits mig att gå den vid sidan om arbetet. Men. Dessa pedagoger som alltså skall lära mig att lära har bjudit på de sämsta föreläsningarna jag någonsin varit på. Inte alla naturligtvis, men faktiskt de allra flesta. Det har varit:
- Stofilen som står och talar samma tal som hon haft i 30 år med en pappersbunt i handen. Slänger på en stordia nu och då.
- Tanten med ett enda ansiktsuttryck. Dessutom pratar hon som en präst (har du seende ögon?).
- Mannen som når nya höjder i tråkighet.
- Tanten som inte kan svenska ordentligt, kul med en föreläsning som till 50% består av öööööööööööööö.
- Highflyaren som ingen vet vad han talar om.
- Han som kom in och inte ens visste vad rubriken på föreläsningen var (fast han var ju nog sen helt bra).
För en sådan som tagit ledigt utan lön och faktiskt förväntar sig att lära sig något är det alltså en liten besvikelse att det inte bjuds på något bättre och mer inspirerande. Intressant alltså att den bästa föreläsningen jag någonsin varit på är en i kötteknologi som handlade om att slakta grisar. Det var på den gamla goda tiden år 2003!
Duktig studerande antecknar flitigt.
1 kommentarer:
Snygga fåglar.
Skicka en kommentar